Som vanligt avrundade vi vår nyligen avslutade kulturhistoriska resa i Downton Abbeys och Morden i Midsomers spår med ett stopp i sagolikt pittoreska Ewelme. Byns namn uttalas som så ofta med engelska ortnamn inte alls som det stavas, det ska uttalas typ ”Julm”. Ewelme ligger i södra Oxfordshire, alldels i kanten av Chiltern Hills. I byn skapades en gång inkomster och arbetstillfällen genom odling av vattenkrasse, också kallad källfräne. Det är en sorts vattenväxande kålväxt som växer i kalkrika vattendrag. Krassen är ätlig och har också använts medicinskt, och är väldigt populär grönsak i delar av Asien. Den har odlats kommersiellt i Storbritannien sedan början av 1800-talet.
I Ewelme träffar vi på Alice. Hon är begravd i byns kyrka från 1400-talet. Den och Englands förmodligen äldsta skolbyggnad är intressanta byggnader i Ewelme. Men Ewelmes allra intressantaste byggnad är förmodligen fattighusen (som har förekommit i Morden i Midsomer), uppförda 1437. Skolan, för fattiga men lovande pojkar som skulle ges möjlighet att studera vid Oxford, tillkom 1454.
De som lät uppföra fattighusen var ett av 1400-talets framträdande ”power couples” i England, William de la Pole, hertig av Suffolk, och hans maka Alice, född Chaucer. De hade tjänat stora pengar på ullhandel, och byggde ett palats och lite andra byggnader i Ewelme. Fattighusen byggdes för att 13 fattiga män, som i utbyte mot att de levde ett munkliknande liv och bad dagliga böner för paret de la Poles frälsning, förseddes med husrum och uppehälle samt gratis ljus och ved. De som drabbats av spetälska, var mentalsjuka, hade infektionssjukdomar eller inkontinens, gjorde sig icke besvär. From och nykter skulle man vara! De tretton hade fullt upp hela dagen med att be för sina välgörare. Tack vara Alice och William de la Poles investering för sina själar kom fattighusen att leva vidare genom århundraden. Innehavet av ett rum var kopplat till den man som bodde där. Så gick han bort fick änkan flytta ut. Först på 1960-talet fick änkor bo kvar och på 1970-talet fick de sin första kvinnliga inneboende i sin egen rätt. Anläggningen renoverades rejält och rymmer nu åtta inneboende i betydligt bekvämare lägenheter än dem som konstruerades på 1400-talet.
Alice de la Pole var en särdeles remarkabel dam i sin egen rätt. Hon är ett exempel på att kvinnor i 1400-talets England kunde ha stor såväl ekonomisk som politisk makt. Hon kom från en känd och fin familj, för hennes farfar var ”den engelska litteraturens fader” poeten Geoffrey Chaucer. Också Alice var mycket beläst – hon hade en stor boksamling – och kulturellt intresserad. Hon levde under den dramatiska period i Englands historia som är känd som ”Rosornas krig”, då två grenar av kungadynastin Plantagenet, huset York och huset Lancaster, stod mot varandra i ett blodigt inbördeskrig. Alice var ursprungligen på Lancestersidan. Hon var bästis med en av de ledande på Lancastersidan, drottning Margaret av Anjou, en fransk prinsessa som blivit bortgift med den svage och sjuklige kung Henry VI. Man kan gott säga att Margaret var den starkare kraften i det äktenskapet. Alice var gift tre gånger. De två första makarna dog under hundraårskriget med Frankrike, medan den siste, William de la Pole, var en av Englands mäktigaste män och stod kungen Henry VI väldigt nära. Han verkar dock ha varit en illa omtyckt flåbuse, som tillfångatogs och avrättades på Engelska kanalen när han var på väg över till Frankrike för att gå i exil för att undgå att ställas inför krigsrätt.
Alice blev en rik änka som fick överta makens tillgångar och hans position som slottsfogde på Wallingford Castle. Dessutom blev hon för väktare för sin gamla väninna drottning Margaret, som efter att hennes man kung Henry VI dödats och hennes sida förlorat Rosornas krig, hölls i fängsligt förvar hos sin gamla väninna.
När hon dog 1475 begravdes Alice i den kyrka hon och hennes man sponsrat i Ewelme alldeles intill fattighuset i en oerhört påkostad och vackert utförd grav med ett monument med en skulptur i vit alabastermarmor av Alice på toppen. Alice hade vederfarits en ära som var rätt sällsynt för kvinnor i hennes tidsålder. Hon hade blivit utsedd till kvinnlig ledamot av Strumpebandsorden, Englands viktigaste riddarorden. Men efter 1400-talet dröjde det till slutet av 1800-talet innan en ny dam skulle utses till ledamot av Strumpebandsorden. Det gällde Edward VII:s fru Alexandra. Men då hade man glömt hur Strumpebandsorden skulle bäras av kvinnor. Så drottning Victorias scouter fick bege sig till St Mary’s Church i Ewelme för att undersöka hur Alice bar ordensbandet på sin marmoravbildning på gravmonumentet. Hon bar det på vänstra armleden. Under marmorsarkofagen kan man bevittna en mer grotesk del av gravmonumentet. Där ser man Alice avbildad som kadaver. Det var inte ovanligt att man i gravmonument införde en typ av ”momento mori”-skultpur, av den förgängliga kroppen i sitt nedbrytesstadium, för att påminna om alltings förgänglighet.
Alice son John de la Pole gifte in sig i Yorkklanen, den segrade sidan i Rosornas krig. Men tronen övertas 1485 efter slaget vid Bosworth av Henry Tudor, som grundar Tudordynastin. Och han ser övriga ättlingar till Yorksläkten som farliga hot mot hans troninnehav. Så alla hennes tre sonsöner tas av daga under Henry VII och Henry VIII. Så även om Alice ättlingar inte kom att leva vidare, så lever de inneboende i fattighusen sina liv vidare genom att bo granne med Alice…
Våren 2006 planerar vi att åter resa till Oxfordshire i Downton Abbeys och Morden i Midsomers spår. Då passar vi förstås på att igen titta in hos Alice och hennes grannar i Ewelme. Läs mer om resan och anmäl intresse här: https://sandbergsresor.se/tour/downton-abbey-morden-i-midsomer/
