Under vår majresa till det kvintessentiella England, till filmernas, tv-seriernas och litteraturens England, Downton Abbey & Morden i Midsomer, kikar vi också in hos en av Englands mäktigaste kvinnor någonsin – fru Freeman – och hennes enkla boning.
”Fru vem?” kanske vän av ordning frågar sig. Jo, Mrs Freeman var det smeknamn som Storbritanniens sista drottning av ätten Stuart, drottning Anne, gav sin bästa väninna, Sarah Churchill, hertiginna av Marlborough. Drottningen själv kallades Mrs Morley.
Smeknamnen användes för att de två kvinnorna, som träffats när de bara var i tonåren, skulle kunna ha ett jämställt umgänge, trots att den ena av dem var prinsessa och så småningom också blev drottning.
De träffades och blev nära väninnor i en rätt så turbulent tid. Monarkin hade återupprättats i England och Skottland efter Oliver Cromwells republik 1660. Kung var prinsessan Annes farbror, Charles II. Annes pappa var James, hertig av York, och mamman var Anne Hyde, en kvinna av borgerlig bakgrund som hade fått gifta sig med hertigen av York och också själv bli hertiginna.
Sarah hette Jennings som ogift, och kom också hon från en borgerlig bakgrund. Hennes pappa fick kontakt med hertigen av York, och i sina tidiga tonår fick Sarah en stor möjlighet att förbättra familjens situation, då hon fick tjänst hos James andra fru, den italienska prinsessan Maria av Modena. Vid hovet blir hon bekant med, och så småningom nära vän med, James dotter Anne.
I hovkretsar i London stöter den unga Sarah också ihop med mannen i sitt liv. Bara femton år gammal träffar hon en up-and-coming militär, den tio år äldre John Churchill. Kärlek uppstår. Men John Churchill ansågs inte som ett stort kap. Hans familj var inte märkvärdig, och ekonomin var skral. Ingendera av deras respektive familjer tyckte att deras förhållande var särskilt lyckat. Så de gifter sig i hemlighet. John lyckas hålla sig lojal med kungamakten, och får snart titeln baron Churchill. Sarah är därmed Lady Churchill. När prinsessan Anne gift sig med prins Georg av Danmark 1683 (för övrigt bror till vår svenska drottning Ulrika Eleonora den äldre, Karl XI:s fru), utses Sarah till hennes hovdam.
Sarah och Johns stjärna stiger ytterligare 1685, då Charles II dör och hans bror James blir kung James II. Men snart ramlar England in i en politisk kris. James hade blivit katolik, var gift med en katolik och när hans katolska fru 1688 föder en katolsk son och tronarvinge står landet återigen inför en religiös konflikt. England som hade ett århundrade av religiösa strider bakom sig ville inte hamna i konflikt, kris och kaos igen. Man bestämmer sig helt enkelt för att kicka ut kung James och kalla in hans äldsta dotter, Mary, och hennes man William, ståthållare i Nederländerna. Lillasystern prinsessan Anne hamnar i en politisk och personlig konflikt. Ska hon stötta sin pappa kungen eller ska hon stötta sin storasyster och sin protestantiska religion?
Till slut bestämmer sig Anne, tillsammans med sin man prins George och sin hovdam Sarah och hennes make John, att gå över till Williams och Marys sida. Under ganska dramatiska omständigheter flyr de från kungapalatset i London och ansluter sig till William och Mary, som blir nytt kungapar i England. John Churchill blir nu earl av Marlborough under det nya kungaparet. Den nya drottningen Mary är dock inte överdrivet förtjust i sin lillasyster Annes favorithovdam och förtrogna Sarah. Anne vägrar att avskeda Sarah, som istället antar en alltmer politisk roll som Annes främsta supporter. En viktig roll, i synnerhet som William och Mary inte får några barn och Anne blir tronföljare.
Mary dör 1694 och William 1702. Anne blir då drottning. Därmed når Anne sin högsta position. Hon får en mängd fina titlar och ämbeten vid Annes hov. Hon blir överhovmästarinna, ”Groom of the Stool” (ungefär kunglig toalettassisten!), ”Keeper of the Prive Purse” (ungefär hovets ekonomidirektör), och ”Ranger of Windsor Great Park” (ungefär jägmästare och parkansvarig för Windsor Great Park). Hon får därmed ett mycket stort såväl personligt som ekonomiskt inflytande över drottningen.
Sarah var intelligent, ambitiös, kvick, intrigant, rak och rättfram, direkt och dominant, självsäker och viljestark. Hennes make John gör militär karriär och blir Englands främste befälhavare i de krig på den europeiska kontinenten som landet blir indraget i. Tillsammans är de två Englands främsta power couple.
Efter sina insatser i det spanska tronföljdskriget upphöjs John till hertig av Marlborough och Sarah blir följaktligen hertiginna. Efter segern vid bayerska Blindheim 1704 får John och Sarah en magnifik gåva av drottningen och den tacksamma nationen. Vid Woodstock i Oxfordshire ska det uppföras ett gigantiskt palats som ett äreminne över hertigens insatser. Palatset ska uppkallas efter platsen för John Churchills stora seger – Blenheim Palace.
Palatsets konstruktion kom att kantas av mängder av svårigheter. Främst av dem kanske det faktum att den en gång varma och nära vänskapen mellan drottning Anne och Sarah kom att förvandlas till kylig fiendskap. Det handlade dels om politik, dels om personliga konflikter och skiljaktigheter. Sarah hade en enorm makt över drottningen. Hon skötte i princip drottningens finanser, hennes offentliga framträdanden och hon kontrollerade vem som kunde få tillgång till drottningen privat. Man kan med fog säga att hon var den mäktigaste kvinnan i England. Men det började skära sig när Sarah allt mer öppet kom att stötta whig-partiet, som drottningen avskydde. Sarahs ibland bryska, ofta dominerande, personlighet krockade också allt oftare med drottningens blygare och mer timida person. Drottning Anne var också i stort behov av bekräftelse från Sarah, något som minskade i takt med att Sarah fick en allt mer betydelsefull position. Sarah var inte lagd för smicker. Som personligheter var de två damerna varandras motsatser. Sarah var den vackra och charmiga, Anne den inbundna och klumpiga. Den tråkiga. Men hon var också drottning och krävde respekt för sin rank. I början var det just Sarahs förmåga bortse från hierarkier som gjort henne attraktiv för Anne. Nu när Anne var drottning var Sarahs sätt att behandla Anne som en jämbördig kvinna inte längre så populärt. Konflikten komplicerades också att de två kvinnorna inte förmådde stötta varandra när sorgen slog till. Sarah miste sin ende son 1903 och Anne förlorade sin make prins George 1708. De båda behandlade den andres sorg okänsligt, och gapet mellan dem ökade. Sarahs plats vid hovet och i Annes gunst kom stegvis att ersättas av hennes kusin Abigail Hill.
I samband med en tacksägelsegudstjänst i St Paul’s Cathedral 1708 blev brytningen offentlig. Anne och Sarah grälade i vagnen på väg till gudstjänsten. Sarah skällde ut drottningen för hennes val av smycken och sa åt Anne att ”hålla tyst”. Att en vanlig dödlig på ett sådant generande sätt förolämpade drottningen var naturligtvis något oerhört. Den gamla vänskapen var över, även om man upprätthöll en fasad utåt. Sarahs man var ju gubevars landets överbefälhavare.
Men 1711 sprack fasaden. Drottningen hämnades för den förödmjukelse hon kände att hon utsatts för. Det personliga blev politiskt. Hertigen av Marlborough sparkades som överbefälhavare. Sarah förlorade sina positioner vid hovet. Sponsringen för byggandet av Blenheim Palace drogs in. Hertigen och hertiginnan av Marlborough tvingades lämna England och kom att kuska runt på kontinenten i en sorts självvald exil.
Anne dog 1 augusti 1714. Samma eftermiddag steg Sarah och John Churchill åter i land på engelska mark. De lyckades genast ställa sig in hos den nye kungen, George I. Och byggandet av Blenheim Palace kunde återupptas. Palatset uppfördes i engelsk barock, och arkitekt var John Vanbrugh.
Sarahs viljestyrka, starka åsikter och kritiska sinnelag ledde också till konflikter med John Vanbrugh. De bråkade om allt. Om design, om inredning, om kostnader. Problemet var att Vanbrugh skulle bygga ett monument över en fältherre, medan Sarah ville ha ett familjehem. Det gick inte riktigt ihop. Sarah tyckte Vanbrugh var för extravagant och slösaktig. Hertiginnan Sarah anlitade hantverkare som var billigare än dem som Vanbrugh hyrt in. Givetvis tyckte Vanbrugh att de inte var lika kompetenta som dem han anlitat. Efter deras sista diskussion ska Vanbrugh ha lämnat byggarbetsplatsen i raseri.
Hertigen av Marlborough gick bort 1722, då palatset var långt ifrån färdigt. Men Sarah drev arbetet vidare och såg till att palatset färdigställdes, som en hyllning till den bortgångne hertigen. Och hon såg till att en staty av den kvinna som en gång var hennes nära vän och vars insatser möjliggjorde palatset, drottning Anne, placerades i det stora biblioteket.
Sarah själv gick bort 1744 och begravdes bredvid sin man i det kapell som stått färdigt ungefär tio år tidigare. Hertigtiteln ärvdes först av deras äldsta dotter Henrietta, vilket var ovanligt, och gick sedan vidare via dotter nummer två, Anne, som var ingift i familjen Spencer, till hennes son Charles. Anne hade en dotter, Lady Diana Spencer, som kom att växa upp med sin farmor, hertiginnan Sarah. Diana kom också att ge sitt namn till en sentida ättling till sin bror, den Lady Diana Spencer som 1981 blev prinsessan Diana av Wales. En annan berömd ättling till Sarah är Winston Spencer Churchill, som föddes i palatset 1874.
Det palats som Sarah såg till att fullborda står fortfarande kvar i all sin prakt utanför Oxford och det är fortfarande i hertigarnas av Marlborough ägo. Uppfört som ett monument över krigshjälten John Churchill, och födelseplats för en annan krigsledare, Winston Churchill, framstår det ändå mest idag som ett minnesmärke över vänskap och fiendskap mellan två mäktiga kvinnor, Sarah Churchill och drottning Anne, och hur svårt det var för en intelligent och ambitiös kvinna under det sena 1600-talet och det tidiga 1700-talet att få utlopp för sina egenskaper och hitta en plattform att verka från. Och som sagt, under vår kulturhistoriska resa till Oxford med omnejd gör vi förstås visit på Sarahs bygge.
