Med K-G Bergström längs Bottenvikskusten till 1809 års krig

Vi samlas på förmiddagen vid Umeå centralstation. (Vi bokar gärna anslutning med tåg eller flyg från Stockholm, Göteborg och andra orter i landet.) Umeå är idag en stad med många anskiten: universitetsstad, residensstad och informell norrländsk huvudstad. Vi gör först en en kort sväng söderut till Hörnefors, där en drabbning stod mellan svenskar och ryssar under 1809 års krig. Vi ser minnesstenen över överstelöjtnant Duncker och erinar oss hur krigsläget var sommaren 1809. 

Vi intar lunch där vår expert K-G Bergström presenterar sig, innan vår buss tar oss norrut längs E4:an, som vi rätt snart avviker från för att söka upp Sävar och Ratan, två ortnamn som för alltid är inpräntade i den svenska krigshistorien. Det slag som stod vid Sävar, 18 km norr om Umeå, 19 augusti 1809 blev det sista slaget som stått på svensk jord, och det sista – och avgörande – slaget i det ödesdigra svensk-ryska kriget. Det var en mycket blodig drabbning, som krävde 1000 liv, av runt 10 000 stridande.

Men slaget här blev inte den definitivt sista sammandrabbningen, hur blodigt det än var. De svenska trupperna drog sig tillbaka till Ratan, längre norrut. På eftermiddagen dagen efter kom ryska trupper dit, och möttes av hård artillerield. Ryssarna drog sig tillbaka på kvällen. Drabbningen blev känd som Träffningen i Ratan. Men knappt en månad senare slöts freden, som innebar att Sverige förlorade den finska riksdelen. Vi besöker båda platserna, erinrar oss var trupper och civilbefolkning befann sig, ser minnesmonumenten och grunnar på det nationella trauma detta var.

På vägen norrut passerar vi Bygdeå, som var den tidiga medeltidens nordligaste gräns för svensktalande bygder.

Krig byts sedan mot kulinarisk konst. I Burträsk besöker vi Västerbottensosts besökscentrum, där vi tas tillbaka till 1872 då mejerskan Ulrika Eleonora Lindström kreerade denna ostarnas konung. Vi får en förevisning av tillverkningsprocessen och provsmakar förstås.

Nära Burträsk ligger Hjoggböle, den by där författaren Per Olov Enquist växte upp. Hans uppväxt här i en frireligiös småbrukarbygd kom att starkt påverka hans författarskap. Han beskrev det så här:

”Är man född djupt inne i en skog är träd och mark trygghet. Jag hade inga lekkamrater, men en stor skog helt för mig själv, det skapade min starka och obrottsliga karaktär. Jag var inte ensam. Jag hade tallarna.”

Vi besöker PO Enquists föräldrahem och summerar hans författarskap. Vi tar också upp besläktade västerbottniska författare från samma trakt, som Torgny Lindgren och Sara Lidman. Vi behandlar också den beryktade Bureätten, som har sina rötter i trakten. Vi fortsätter fram till Byske, en liten bruksort från 1700-talet där en av Sveriges sista kyrkbyar byggdes. Här får vi västerbottnisk välkomstmiddag och övernattar på Byske camping.

Vid kvällens välkomstmiddag deltar K-G Bergström i ett kortare ”Q & A” till kaffet som leds av Mats Sandberg om boken Nöd och död och ockupationen av Övre Norrland.

Gränsen mellan Väster- och Norrbotten passerar vi vid Jävre, innan vi vid Pitsund vid Piteälven återknyter till temat Finska kriget när vi stannar vid den plats där de allra sista skotten i kriget avlossades, mellan svenska soldater som försökte hindra det ryska återtåget och ryska trupper, 25 augusti 1809. Svenskarna fick ge sig och ryssarna plundrade därefter Piteå stad.

Vi stannar också vid Långnäs utanför dagens Piteå. Här etablerades i början av 1300-talet den kanske första centralorten i Norra Botten. Här byggdes också det som förmodligen var Norrbottens första kyrka. Här bosatte sig i början av 1300-talet bönder från Mälardalen som lockats hit av riddaren och riksrådet Nils Abjörnsson (Sparre), drots under kung Magnus Eriksson, som fått Pite älv som förläning av kungen. Platsen kan ses som en symbol för hur övre Norrland kom att gradvis inlämmas i svenska riket. Utgrävningar som gjorts på platsen visar att här fanns en marknadsplats som handlade med Mälardalen och Hansan. Lunch på Restaurang Tage i Piteå centrum, belägen högst upp i designhotellet Kust & Spa och med utsikt över södra Norrbotten.

Vi fortsätter in mot Pite älvdal via Älvsbyn, Sikfors och Vidsel till Storforsen, ett av Sveriges mest storslagna naturfenomen. Storforsen är Europas största oreglerade fors, fem km lång och med en fallhöjd på 82 meter. Vi tar en promenad i det väl spångade området runt de mäktiga vattenmassorna, innan vi äter middag och övernattar alldeles invid forsen. Vid middagen har vi tillsammans med K-G Bergström och Mats Sandberg ett ett samtal, om Norrbotten i historien och i nutid. 

Efter en uppfriskande morgonpromenad längs med forsarna lämnar vi Pite älvens dalgång och styr mot Lule älv, mot den gamla garnisonsstaden Boden, en gång ”Låset i norr”.

Fästningen är inte en fästning i konventionell, ”borgliknande”, mening, och har väl knappast förekommit på någon tändstickstavla heller. Men anläggningen är ett spännande militärhistoriskt arv och en fascinerande manifestation av första och andra världskrigen och Kalla kriget och hur dessa perioder påverkade norra Sverige militärt. Fästningen utgörs av fem tunga bergfort, tre mindre fästen och ett antal artilleribatterier som omger Boden. Allt uppfördes 1901–1916. Det har hävdats att fästningens storlek och styrka bidrog till att tyskarna avstod från att anfalla norra Sverige under andra världskriget.

Tillsammans med Kalixlinjen utgjorde fästningen den tyngsta delen av norra Sveriges invasionsförsvar under efterkrigstiden. Fram till 1982 förvarades en del av Sveriges guldreserv i ett av forten. Hela fästningsområdet, alltså i princip hela Boden, var militärt skyddsområde och strängt skyddsklassat. Tillträde var strikt förbjudet för utlänningar. Anläggningen var unik i sitt slag i Norden. Det sista skottet från Bodens fästning avlossades 31 december 1997. Den utgick ur krigsorganisationen 1 januari 1998 och öppnades för besökare. Vi besöker olika delar av Bodens fästning på en guidad busstur, framför allt Rödbergsfortet, det av forten som ska bevaras i sin helhet.

Boden har inte bara militära kopplingar. En av våra främsta författare, tillika Nobelpristagare och akademiledamot, Eyvind Johnson, föddes här och växte upp under mycket enkla förhållanden. Hans föräldrar kom till Norrbotten i samband med järnvägsbyggandet och levde under mycket kärva villkor. Eyvind lämnade föräldrahemmet tidigt, först som fosterbarn och sedan för att försörja sig som flottare och sågverksarbetare. Vi tittar in i den lilla bagarstuga där han föddes, och resonerar om hans författarskap. Som började i hans erfarenheter i Norrbotten under uppväxten i Romanen om Olof, för att sedan ge sig ut i världen och tillbaka i tiden.

För lunch beger vi oss österut till Råneälvens dalgång och Meldersteins herrgård, huvudbyggnad vid Meldersteins bruk som anlades på 1740-talet för att tillverka stångjärn. Under första halvan av 1800-talet ägdes det av självaste kungen, Karl XIV Johan. Bruket var under 1700-talet ett nav för nybyggande och uppodling av Norrbottens inland mellan Råne och Kalix älvdalar, då en av brukets första ägare, Jonas Meldercreutz, fick kungligt tillstånd för att odla upp regionen och skapa ”Furstendömet Melderstein”. 67 nybyggen anlades. Idag drivs herrgården av ättlingar till en av de första ägarna.

Efter lunchen fortsätter vi vidare genom inlandet, passerar Niemisel vars järnvägsstation, nu nedlagd, invigdes 1903 av blivande Gustaf V. Vi gör uppehåll i Gunnarsbyn, för att besöka Forsberg G:a handelsbod, som beskrivs som en ”kulturhistorisk pärla”. Här har tiden stått stilla sedan grosshandlaren Carl Forsberg dog 1934. Hans handelsbod, hans lager och hans villa blev kvar och har stått orörda tills de öppnades för allmänheten sommaren 2020. En tidsresa tillbaka till 1920- och 1930-talen väntar!

I Månsbyn passerar vi den plats där den svenska kapitulationen skrevs under 25 mars 1809 innan vi kommer fram till Kalix. Här besöker vi först den präktiga kyrkan, troligen Norrbottens äldsta kyrka och Sveriges nordligaste medeltidskyrka. Kyrkans altartavla invigdes 1472 av ärkebiskopen Jakob Ulvsson, drivande bakom grundandet av Uppsala universitet och senare i opposition till Sten Sture d ä. När kyrkan byggdes låg denna plats där Kalixälven mynnade i havet. Nu är det ytterligare en mil till älvens mynning.

Vi inkvarterar oss sedan i Filipsborgs herrgård vid Kalixälvens strand, där vi också äter middag. Här har häradshövdingar och riksdagsmän, träpatroner och grosshandlare, bott sedan 1700-talet. Carl von Linné hälsade på under sin lappländska resa. Också Evert Taube har kopplingar hit. Hans visa ”Min farfar var en jaktlöjtnant” syftar på farfadern Otto Reinhold Taube, som växte upp på närliggande gården Nynäs. En släktning till Evert Taube bodde på Filipsborg fram till 1977. Vid middagen håller K-G Bergström föredrag om boken Nöd och död och ockupationen av Norrbotten under 1809 års krig.

Den trädlösa ön Malören ligger allra, allra längst ut i Norrbottens skärgård, bara omgiven av det öppna havet. Den låga ön, mest ett upphöjt skär, är till stora delar täckt av klapperstensfält. Härifrån har finska och svenska fiskare fiskat ända sedan ön höjde sig ur havet för 1 500 år sedan. Fiskarstugor började uppföras på 1600-talet. Strömmingsfisket var särskilt betydande på 1700-talet. Ön kontrollerades från Torneå och det var borgarna i Torneå som beslöt att uppföra kapellet på ön 1768. Trots att Malören räknats till Finland kom ön att tillfalla Sverige i freden efter svensk-ryska kriget 1809. Malören blev senare också lotsplats. 1851 tillkom fyren, designad av den berömde fyrkonstruktören Gustaf von Heidenstam. Fyren blinkar fortfarande var sjätte sekund, nu driven av vindkraft. Ön är en attraktiv häckningsplats för många fågelarter. Silvertärnan har blivit Malörens speciella symbol.

Att ta sig till Malören har varit få förunnat, något sällsynt och exklusivt. Men vi tar oss ut till ön med båt från Kalix. Vi har sedan några timmar att utforska denna unika plats, inte helt oförtjänt omnämnd som ”Bottenvikens pärla”. Det tar 1,5 timme att ta sig ut till ön. På Malören får vi en picknickkorg med delikatesser från Bottenviken. Vi är tillbaka på land vid 15-tiden. Middagen får vi serverad på en annan ö. Fast denna är belägen i Kalixälven.

Vi tillbringar kvällen på det gamla skiljestället Vassholmen, under flottningsepoken en viktig knutpunkt. Här får vi veta mer om flottningen, och inta en lokalt lagad middag. Efter middagen kåserar K-G Bergström kring sin egen karriär på temat ”Från Ryssbält till Rapport”. Vi övernattar på Filipsborg också denna natt.

Idag färdas vi från Kalix älvdal till Tornedalen. Vi åker genom Kalix Övre bygd, ett område där svenskt, finskt och samiskt mötts under århundraden. Här bröt man koppar på 1600-talet, här finns ett viktigt militärt övningsområde och skjutfält, här hålls fortfarande renskiljningar, för detta är renbetesland där det drivs koncessionsrenskötsel. Vi stannar i Storsien, där kommunister internerades under andra världskriget. Vi passerar gränsen mellan svensk- och finsktalande land, och kommer in i Tornedalen.

Kristendomen kom sent till Övre Norrland, först i samband med att regionen inlämmades i den svenska statens och den svenska kyrkans jurisdiktion under 1300-talet. Först då uppförs först enkla träkapell ocn senare några bastanta stenkyrkor. Märkligast av alla dessa framstår nog Särkilax kapell som. Det uppförs för första gången någon gång under 1400-talet, i ett område alldeles vid Torneälven som då främst var renbetesmark. Det nämns första gången i ett förläningsbrev till ärkebiskop Jakob Ulfsson 1482. I början av 1600-talet var det rejält förfallet, och sveptes bort av den mycket kraftfulla vårfloden i samband med islossningen i Torneälven 1617, 400 år efter att ismassorna brutit sönder det gamla kapellet, bildades en förening för att återuppföra kyrkobyggnaden. Det nya Särkilax kapell invigdes sommaren 2018, och vi besöker det.

Vi stannar sedan i Övertorneå, där vi tittar på den gamla träkyrkan med sin unika orgel från 1600-talet och de träskulpturer som fördes hit från Särkilax. Lunch intar vi i Huuwas Hideway, en nyskapande vildmarksrestaurang i tornedalsbyn Liehittäja. Eftermiddagskaffet intar vi på Luppioberget, tomteberget, där vi får en utmärkt spaningsvy över Tornedalen.

Sedan kommer vi fram till Kukkolaforsen, berömd för sina stora sikfångster. Här finns ett fint fiskemuseum som berättar om fiskens betydelse för Torneälvens dalgång. Dagens middag bjuder förstås på nyfångad sik i alla former. Möjligheter till bad i Kukkolaforsens berömda bastu (världens bästa?) och dopp i Torneälven. K-G Bergström håller förerdrag efter middagen. Övernattning i Kukkolaforsens hotelldel.

Vi utforskar gränsstaden Haparanda/Torneå, de två gränsstäderna som nu byggs ihop till en gemensam, expansiv, gränsöverskridande stad. Vi besöker Haparandas storståtliga järnvägsstation och tänker på den tid i anslutning till första världskriget när såväl änkekejsarinnan Maria Fjodorovna som Vladimir Lenin – på väg hem för att göra revolution – passerade här. Liksom spioner, flyktingar och många andra. Vi stannar också till vid några av de minnesmärken för de krig och de flyktingkatastrofer som drabbat båda sidor av gränsen.

Den nordliga ön Seskarö var föremål för våldsamma protester 1917. Vi besöker ön och reder ut vad som hände. Språkgränsen mellan finsk- och svensktalande passerar vi i Säivis, där den ryska sidan skrev under kapitulationen vid Kalix 1809. I Sangis ser vi Sveriges nordligaste vikingatida gravhög och grubblar på vad tusan vikingarna gjorde här! Lunch vid havet på Frevisören. Vi går också igenom händelseutvecklingen i Kalixområdet under 1809 års krig. Så funderar vi på om Kalix möjligen kan ka varit kung Faravid av Kvänlands huvudstad…

Mer kunskap om försvaret av norra Sverige och Kalixlinjen ger besöket vid Siknäsfortet, byggt för att försvara Töre djuphamn, Sveriges nordligaste naturliga djuphamn. Vårt sista stopp på resan blir resans andra Unescovärldsarv: Kyrkbyn i Gammelstad. Här finns fortfarande 408 kyrkstugor samlade runt Nederluleå kyrka. Redan Johannes Bureus beskrev kyrkstaden vid ett besök år 1600. Hemresa från Luleå enligt individuella bokningar.