Lärdomsstaden framför andra, Oxford, är första stoppet på vår juliga Englandsresa. Det är också en stad formad av litteratur – och som format litteraturen. De honungsskimrande fasaderna, gatorna, gränderna och prången skapar ett särskilt skimmer över tankar och teser. Staden har till och med fått sitt eget skimrande epitet – ”de drömmande spirornas stad”. Strofen kommer från en dikt av Matthew Arnold från 1864, ”Thyrsis”. I dikten ger sig berättarjaget en vinterdag ut på en vandring bland kullarna runt Oxford. Medan han vandrar går hans tankar tillbaka till hans ungdom, och till hans ungdomsvän, Arthur Hugh Clough, nu bortgången. Han beskriver vinterkvällen som varm och luften är fuktig, men mjuk. Träden saknar löv, men de nakna grenarna och dungarna sprider ändå ett violett skimmer, som omger ” […] that City with her dreaming spires,/She needs not June for beauty’s heightening.”
Så Oxford en vinterdag äger samma skönhet, samma skimmer, som den vackraste dag på sommaren. Det litterära verk som främst fångar Oxfords stämning och skönhet är förstås Brideshead Revisited – En förlorad värld – av Evelyn Waugh. Det är en roman med många lager, men inledningskapitlet speglar det priviligierade studentlivet i Oxford på 1920-talet. Också här beskrivs Oxford som en stad med en viss färgnyans: ”Oxford, in those days, was still a city of aquatint. […] her autumnal mists, her grey springtime, and the rare glory of her summer days”. Men Oxford är inte bara en stad av färger, det är också en stad av ljud. Som Charles Ryder, den ene huvudkaraktären i Brideshead beskriver när han tar sin söndagsmorgonpromenad över the Broad till ett café för frukost:” The air was full of bells from the surrounding spires and the sun, casting long shadows across the open spaces, dispelled the fears of night.” Oxfords musikalitet lyfts också fram av W. H Auden, som sa: ”Jag undrar om någon gör någonting annat i Oxford än drömmer och minns, platsen är så vacker. Man förväntar sig nästan att människorna ska sjunga istället för att tala. Det är som en opera!” När vi korsar the Broad i december kan vi förvänta sig att det är Christmas Carols som de sjunger.
Som alla följare av kommissarie Morse på tv, om så i yngre eller äldre upplaga, kan intyga, så har Oxford också en särställning inom kriminallitteraturen. Vid The Broad hittar vi Morse favoritpub, The White Horse. Men Morse författare Colin Dexter var inte först med att dra in Oxford i brottslighet. Dorothy Sayers, som var en av de första kvinnor som tog examen i Oxford, lät sin detektiv Lord Peter Sayers studera vid Balliol College. I slutscenen av Gaudy Night (Kamratfesten) kommer Lord Peter ut från universitetsaulan Sheldonian från en konsert (f ö mittemot Morse pub) tillsammans med sitt kärleksintresse Harriet Vane. De har klarat upp sitt kriminalfall, men inte fått till det själva riktigt. Förrän nu. När de går över kullerstenarna konstaterar Lord Peter att det är något med den här platsen som ändrar ens värderingar. Så slutligen kommer frågan: “Harriet; du vet att jag älskar dig: vill du gifta dig med mig?” Svaret blir ett akademiskt ”ja”.
Också den skotska deckarförfattaren Val McDermid har förlagt två av sina deckare, Trick of the Dark och Skeleton Road, till Oxford. Den sistnämnda har en rafflade slutscen uppe på Radcliffe Camera. Annars är väl Oxfords främsta bidrag till världslitteraturen några av de alster som först lästes upp som utkast och skisser vid tidiga tisdagsluncher i ett hörn av puben The Eagle and Child (”The Bird and Baby” på oxfordska) då medlemmarna i The Inklings drog sina verk för varandra. Här skapades fantasy-genren då professorn i engelska vid Merton College J.R.R. Tolkien framförde sina berättelser om hobbitar, alver, orker, dvärgar och en mäktig härskarring och C.S. Lewis berättade om en häxa och ett lejon i landet Narnia. Man skulle kunna misstänka att det är The Eagle and Child som stått förebild för puben The Prancing Pony i Sagan om ringen. Men förlagan lär vara The Bell Inn i The Cotswolds. Det finns också andra, urgamla och atmosfäriska pubar i staden, som The Bear och The Turf. Alla skryter med berömdheters besök, djupsinniga diskussioner och akademiskt alkoholintag. Vi ser till att få en julvärmande dryck på någon av dem.
På vår vandring genom Oxfords julskyltning och litterära miljöer kommer vi så till dess största och förnämsta college, Christchurch College. Det var här som Sebastian Flyte i En förlorad värld huserade och här som hans vän Anthony Blanche badade i fontänen Mercury. Men Christchurch är främst känt för sina bidrag till barnlitteraturen. Det var här som en matematikprofessor vid namn Charles Dodgson skrev ner sina historier om rektorns dotter, Alice, som han senare publicerade som Alice i Underlandet under pseudonymen Lewis Carroll, historier som till vissa delar inspirerades av miljön på colleget. En miljö som odödliggjordes inte i en bok, men i en film.
Det är på trappan till Christchurchs Great Hall som professor McGonagall i Maggie Smiths gestalt hälsar de nya adepterna välkomna till Hogwarts skola för häxkonster och trolldom i Harry Potter. Och det är i The Great Hall (eller i trollkarlsversionen inspirerad av densamma, med ett tak som öppnar sig mot det stjärnbeströdda himlavalvet och som dekoreras av tusentals svävande ljus och tolv svävande julgranar) som den unge Harry Potter firar sin första trollkarlsjul:
”Harry had never in all his life had such a Christmas dinner. A hundred fat, roast turkeys; mountains of roast and boiled potatoes; platters of chipolatas; tureens of buttered peas, silver boats of thick, rich gravy and cranberry sauce — and stacks of wizard crackers every few feet along the table.”
Se där ett magnifikt maffigt magiskt julfirande i vars anda vi genomför vår juliga Englandsresa!
 |  |
