Om hur Ingegerd från Sigtuna blev Anna av Kiev

– och fick stöd från släkten i Sverige när fienden kom

Idag känns det passande att lägga upp en text om de historiska kontakterna över Östersjön, mellan Mälardalen och Kievområdet.

Rusernas Kiev

De flesta historiker verkar idag tro på Nestorskrönikans uppgifter om att det var varjagen – vikingen – Rurik från Roslagen med bröder som kallades över Östersjön för att grunda rusernas rike – Kievrus.

Att svearna hade intensiva handelskontakter längs floderna i österled är väl belagt, från runstenar, arkeologiska fynd och också från arabiska källor. Namnskicket visar också på det nordiska inflytandet; Kievrus tidigaste härskare hade nordiska namn. Numera ska t o m DNA-analyser ha bevisat att Ruriks släkt verkligen hade nordiskt ursprung. Så att några svear/ruser blev kvar och koloniserade/styrde upp områden som de var väl förtrogna med genom resor och handel, i den region de kallade för Gardarike, är egentligen inte så konstigt. Och inte att man fortsatte att ha nära kontakter med sina rötter heller.

Så att år 1019, ungefär 160 år efter Ruriks dagar, en sveakonung med större maktsfär än någon tidigare, som dessutom ökat sin prestige i omvärlden genom att ha antagit den nya religionen och med vittförgrenade släktkontakter, låter skicka sin dotter som brud till anförvanterna i öster är inte så märkligt. Detta var vad Olof Skötkonung gjorde med sin dotter Ingegerd.

Ingegerd Olofsdotter – sveakungens dotter

Vi kan anta att Ingegerd föddes vid kung Olofs hov i Sigtuna runt år 1000. Men vi vet inte säkert. Dåtidens kungahov var kringresande. Men Olof hade särskild anknytning till Sigtuna eftersom han slog mynt där. Rimligen växte Ingegerd upp i Mälardalen. Den stora händelsen under hennes uppväxt bör ha varit då hon i åttaårsåldern blev döpt – tillsammans med hela sin familj – i Husaby källa i Västergötland. Men också här är källäget osäkert, och omständigheterna kring detta stora dop, en viktig del av Sveriges kristnande, är okända. Men kristen var Ingegerd, och som kristen växte hon upp.

Det förmodas att hon och hennes familj döptes av en engelsk missionär, som kanske också blev hennes lärare och gav henne kunskaper om världen bortom Sigtuna. Religionen skulle i alla händelser bli en central del i hennes liv. I hennes tidiga tonår var hon påtänkt som brud åt den norske kungen Olaf Haraldsson (”den helige”). Men det stoppade pappa Olof, som inte gillade norrmannen. Istället giftes halvsystern Astrid bort med norske Olaf. Ingegerds blivande man fanns längre bort.

Jaroslav från Kiev

År 1019 blev hon gift med Jaroslav I, storfurste av Kiev och furste av Novgorod. Jaroslav, med tillnamnet ”den vise”, kallades på svenska Jarislief ”den lame”, pga. en stridsskada. Hans farfars mor var svenskättade Olga – eller Helga, och hans farfars far var Igor I – eller Ingvar, Ruriks son. Så svearötterna fanns där, även om man vid den här tiden gått över till slaviskt språk. Hans storebror Vsevolod ska enligt de isländska sagorna ha gett sig på att fria till Ingegerds eventuella farmor, Sigrid Storråda. Vilket slutade med att hon brände honom inne.

Jaroslav var som vi förstår betydligt äldre än Ingegerd. För oss idag kan det framstå som en stor och osäker förändring att i början av 1000-talet förflytta sig de 150 milen från Sigtuna till Kiev. Men kanske att det ändå inte kändes alltför främmande för den tonåriga Ingegerd att lämna Sigtuna och sin familj och bege sig ut över Östersjön och genom Finska viken eller Rigabukten och via de ryska floderna, bl a Dnjepr, ner till Kiev. Visserligen var avstånden långa, men farlederna hade trafikerats under århundraden och Ingegerd hade säkerligen med sig folk som rest samma väg många gånger. Och även om Jaroslav var kung av ett främmande folk och talade ett främmande språk, så hade man ett gemensamt arv och tillhörde samma härskarskikt, säkert med en gemensam identitet och kultur.

Jaroslav var inte heller främmande för kontakter med sveariket. Hans mamma var möjligen också av skandinaviskt ursprung, och han hade upprepade gånger, i likhet med sin far Vladimir (Valdemar), hyrt in nordiska legosoldater – varjager eller väringar – som soldater för att bekämpa sina bröder i de interna maktstriderna inom Kievs härskarfamilj. Kanske behärskade han lite sveamål också? Helt obekant var med andra ord inte det land Ingegerd flyttade till. Men en tonårig flicka var en tonårig flicka också på vikingatiden. Så visst kan man fundera på hur Ingegerd kände sig när hon satte sig i långskeppet och roddarna började ro ut från kajen i Sigtuna och den långa resan till Kiev inleddes.

Kievs sveafurstinna

I Kiev bytte Ingegerd namn, till det rusiska Irina, Irene på grekiska. Som brudgåva fick hon området i det inre av Finska viken och runt sjön Ladoga, inklusive den gamla handelsplatsen Straja Ladoga, på fornnordiska Aldeijuborg. Det område som senare blir känt som Ingermanland. En teori är att namnet kommer just från Ingegerd, att det var ”Ingegerds män” som styrde där. En tveksam teori, kanske. Men sant är att hon fick ta med sig en jarl från Sverige som blev hennes styresman i Ladogaområdet, Ragnar jarl, eventuellt Olof Skötkonungs kusin. Nästan 700 år senare skulle Ingegerds sentida ättling Peter börja bygga sin nya huvudstad just i Ingegerds land, efter att ha erövrat det av hennes fars arvtagare som svears och götars konung.

Kiev som säker tillflyktsort från krig och förförjelse

Jaroslav av Kiev stödde som sagt sitt maktinnehav på sin nordiska allians, vilket måste ha fått Ingegerd att känna viss betydelse som drottning i Kiev. Av allt att döma var äktenskapet en lyckad förening. Tiden efter att Ingegerd kommer till Kiev beskrivs som en guldålder för Kievriket, och Jaroslav ska ha gjort skäl för sitt tillnamn ”den vise”. Kontakterna västerut upprätthölls. Ingegerds och Jaroslavs hus och hov blev tillflyktsort för allierade och fränder som behövde skydd från stridigheter i Skandinavien. Ingegerds en gång tilltänkte friare och svåger Olaf den helige från Norge, som hon ska ha varit rätt så förtjust i, stannade ett tag, liksom hans son Magnus den gode, senare också han kung i Norge. Också Olafs halvbror Harald Hårdråde, som senare skulle stupa vid Stamford Bridge utanför York i sitt försök att inta England 1066, hälsade på hos Ingegerd och Jaroslav under en period i sitt äventyrliga liv. Harald lärde då känna Ingegerds dotter Jelisaveta (Ellisif), och gifte sig med henne. Om hon sedan också följde med honom till Norge är oklart.

Till och med två landsflyktiga engelska prinsar, Edmund Järnsidas söner Edwin och Edward, tog sin tillflykt till Kiev undan Knut den stores lönnmördare, efter att Knut besegrat Edmund i kampen om den engelska kronan. Först skickades de till Sverige och Olof Skötkonungs hov (Olof var halvbror eller styvbror till Knut), där det förväntades att Olof skulle göra processen kort med prinsarna. Men Olof skonade dem eftersom han hade varit allierad med deras farfar, och skickade dem i säkerhet till Ingegerd i Kiev istället. Också Ingegerds egen bror, Olof Skötkonungs efterträdare Anund Jakob, kan ha dykt upp i Kiev vid något tillfälle som härförare för de väringar som Jaroslav anlitade. Men källorna är otydliga och rymmer många tolkningar.

Ingvarståget

Tråkig och ensam var med andra ord knappast tillvaron för Ingegerd i Kiev. Ytterligare skandinavisk närvaro fick hon uppleva under några kritiska år på 1030-talet. Då hotades Kiev av invasion av nomadfolket petjenegerna från stäpperna söder om Kiev. Återigen bad Jaroslav om stöd från Skandinavien. Och stödet kom i stort antal, genom en insats som än idag finns dokumenterad på många runstenar runt om i Svealand. De dryga 20-talet stenar som berättar om dem som dog i Särkland med Ingvar, anses handla om Ingvar Vittfarne och hans krigståg österut på 1030 – 1040-talen. Dessa sveakrigare ska ju ha mött sitt öde i Särkland, vilket i det här fallet tolkats som området runt Svarta havet, eventuellt Georgien. Men innan de kom så långt, så ska de ha uppehållit sig i Kiev och hjälpt Jaroslav att bekämpa petjenegerna. Också Ingvar bör ha varit en släkting till Ingegerd.

Ingegerd blir St Anna

När Ingegerd inte var sysselsatt med att upplåta sin gästfrihet åt nordiska släktingar och krigare i exil, så ägnade hon sig åt religiösa och kyrkliga ting. Själva kyrkan och det religiösa livet bör ha varit något som hon kände sig hemma i när hon kom till Kiev. Det Sigtuna och sveavälde hon lämnade var till största delen kristet. Kievriket hade kristnats under Jaroslavs pappa Vladimir den store. I Kiev hade man visserligen valt den östliga traditionen, medan Ingegerds familj ska ha döpts av engelska missionärer. Men Ingegerds tid var tiden före brytningen mellan den grekisk-ortodoxa och romersk-katolska kyrkan 1054, så skillnaderna upplevdes måhända inte så dramatiska. Ingegerd var i vilket fall en mycket engagerad och hängiven kristen. Hon tog initiativet till byggandet av Sofiakatedralen i Kiev, och till katedralen med samma namn i Novgorod. Sina sista år lät Ingegerd viga sig som nunna, gick i kloster och tog namnet Anna. Efter att hon dött 10 februari 1050 blev hon helgonförklarad i den rysk-ortodoxa kyrkan som St Anna. Helgon är hon än i denna dag, och hennes dag är just 10 februari.

Ingegerds familj

Ingegerd Olofsdotter från Sigtuna och Jaroslav Vladimirovitj från Kiev fick tio barn. Förteckningarna över vilka de var skiljer sig lite åt, men de flesta säger att det var sju pojkar och tre flickor. Sonen Vsevolod kom att föra Rurikätten vidare. Hans ättlingar blev storfurstar av Moskva och så småningom tsarer av Ryssland fram till dess att Rurikdynastin dog ut år 1598. Men också den följande dynastin Romanov kunde räkna sina rötter tillbaka till Vsevolod. Så Ingegerds ättlingar kom att regera i Ryssland fram till 1917. Hennes tre döttrar blev alla drottningar. En dotter, Anna, blev gift med Henrik I av Frankrike, och genom dem kom Ingegerd att bli stammoder också för alla senare franska kungar. Ja, genom det franska kungahuset stammar också de engelska och skotska kungahusen från medeltiden och framåt från Ingegerd. Och därigenom kan också alla nu regerande europeiska kungahus räkna Ingegerd som sin anmoder. Hon är hela Europas kungliga ”urmamma”.

Ingegerd beskrivs i de källor som finns som vacker, god, generös, viljestark, klok och from. Fast egentligen är det ju inte mycket vi vet om henne. Ändå knyter hennes liv ihop Mälardalen och det som kom att bli embryot till Sverige med övriga Europa, med både öst och väst, på ett fantasieggande sätt. Att de reste så långt! Att de kunde kommunicera och upprätthålla kontakter med dessa avstånd! Och utan dagens teknik. Att en flicka från vikingatidens Sigtuna kunde bli en europeisk centralgestalt fascinerar också.

Efter Ingegerds död kom kontakterna mellan Kievriket och Sveariket att upprätthållas i ytterligare någon generation. 45 år efter Ingegerds bortgång, år 1095, gifter sig hennes sonsons son, Mstislav I (i Norden känd som Harald), med hennes halvbrors dottersons dotter, sveakungen Inge den äldres dotter Kristina.